har behövt skriva av mig om dethär enda sen jag kom hem från std i förrgår, men har tyckt att det kanske är för mycket för att skriva ut på min blogg. men bara för att alla ska slippa undra hur det är, och för att jag ska slippa alla frågor, så gör jag det ändå. och ärligt talat, så blir nog dethär det mest ärliga och personliga inlägget jag någonsin gjort sen jag började blogga.

kanske låter det omoget? lite, jag medger det, och jag medger precis lika mycket att det är mitt eget fel att jag satt mig själv i denhär situationen. det är inte någon annans fel överhuvudtaget, allting har jag orsakat själv, och lovar att jag ska fixa det igen. samtidigt som jag "fixar" det, så kommer jag såra någon. men vissa gånger måste man tänka mer på sig själv än på andra, man ska göra sig själv nöjd med valen man gör, och jag behöver tid för att kunna göra mig själv nöjd. vill att alla ska vara nöjda egentligen, men tror inte det går just nu. även om jag inte får den tid jag behöver, som jag antagligen inte får, så får jag göra det allra bästa av situtationen. ska se till att göra det bästa jag kan, och ordna till det hyffsat bra, så slipper det uppstå fler problem än vad det redan är. jag börjar från början, berättar precis allting, så finns det nog inte speciellt mycket att fråga om efteråt.

i juni, så började jag och ludvig prata med varandra, via facebook. det har en ganska komisk handling ändå..han berättade för mig att han bodde i göteborg, eller ja, strax utanför, och hur passande var inte det när jag skulle på gothiacup 2 veckor efter? vi bestämde oss för att vi skulle träffas när jag kom, men ändå trodde jag inte att det skulle bli speciellt seriöst, alltså att vi inte skulle träffas, trodde bara det var en grej vi snackade om på lite driv, för att starta ett roligt samtalsämne. dagen efter, så fortsatte vi prata, dagen efter det också, och så fortsatte det. så den dagen jag kom till göteborg, så skrev han och frågade om vi skulle träffas, och då bestämde vi det, att vi skulle träffas dagen efter. minns precis hur det kändes precis innan jag skulle träffa honom, standardalvagrej, lite halvfrussen i kroppen och skaka tänder, naw..;) låter säkert lite halvtöntigt nu, men det kändes som en film eller liknande, ni vet detdär klicket? när man inte kan sluta le, blir lite kallsvettig för man inte vet vad man ska säga, och fjärilarna i magen som bara blir fler och fler, kär på en gång. låter ju helkonstigt, men det är enkelt att förstå om man varit med om det själv, annars väldigt svårt att förklara. att bli kär i en person på en gång, när man träffat honom i bara några minuter, verkar ju omöjligt, som kanske är nästintill omöjligt, men absolut inte är omöjligt. under hela gothiaveckan träffade jag honom bara 2 gånger, och när jag skulle lämna honom andra&sista gången jag träffade honom, så kände jag direkt att jag verkligen ville träffa honom igen. grät som en idiot, och ville inte släppa taget om honom. minns att han höll på att missa bussen för att jag vägrade släppa honom, haha..

när jag kom hem från göteborg, så spenderade vi typ 5-6 timmar i telefon varje dag, vi pratade hur mycket som helst, nästan lite för mycket. jag byggde upp mina känslor, det gick enkelt och väldigt fort, för en sån underbar kille. men eftersom att vi bor på så lång distans, så finns det ju vissa "hemligheter", det är ju så mycket enklare att dölja vissa saker när man inte bor så nära varandra. det ena och det andra kom fram, fick veta massor som jag aldrig kunde tro, kändes åt helvete rent ut sagt. har förträngt det så gott jag kan, men klart jag tänker på det ibland. vi löste det lite i taget, la en pusselbit i taget, gick inte för fort fram, för det hade aldrig fungerat. byggde upp mitt förtroende för honom igen, inte helt, men hyffsat, helt okej. det fungerade bra ett tag till, tills jag fick reda på att samma sak hade hänt en gång till, och då försvann verkligen allting, allt utom mina känslor.

försökte strunta i det då, låta det vara och gå vidare. men hur enkelt skulle det bli då? jag tyckte ju om honom så jäkla mycket, och det spelade nästan ingen roll vad han gjorde, eller vad som hände, ingenting jag kände förändrades, även om det kanske borde gjort det. det som hände är ingenting jag accepterade, accepterar det fortfarande inte, men jag försöker förtränga det genom att låta honom bevisa hur bra han egentligen är, för jag vet att han är helt underbar, det har han redan visat mig, så behöver inte ha någon ny bekräftelse på det, även om jag får ny bekräftelse på det varenda dag. det ordnade sig och det blev bättre och bättre stämning mellan oss, vi pratade mer och mer igen, och fick ett bestämt datum på när vi skulle träffas, och när jag väl fick det bestämt, så var det 34 dagar kvar tills vi skulle få träffas igen. efter allting som hade hänt, så kände jag att jag inte hade lika mycket att bry mig om längre, låter som en jävla devil nu, men det var faktiskt så. kändes inte som att jag behövde bry mig lika mycket om allting då heller. jag började umgås mer med anton här hemma, utan att det ens var meningen att vi skulle komma så långt som vi faktiskt gjorde. jag byggde upp ett riktigt förtroende för honom, hade haft det innan också, för jag vet hur fin han är, verkligen helt underbar. det finns ingenting som tyder på att han någonsin ljugit för mig, eller svikit mig, och hur bra låter inte det? verkligen en superfin kille som förtjänar det allra bästa. jag fick mer känslor för anton, och samtidigt så kändes det mindre bra med ludvig, men jag berättade ingenting för ludvig förrän några dagar innan vi skulle träffas..jag tvekade på om jag ens behövde träffa ludvig, jag tyckte det kändes rädd onödigt när jag hade anton, som dessutom bor nära mig och som jag kan träffa varje dag. fick en idiotisk ide en dag, och bestämde mig för att prata med ludvig, säga att vi inte skulle träffas något mera, och jag hör hur jävla dumt det låter nu efteråt. jag hade ju längtat så efter det, det var ett mål jag hade satt upp, att iallafall få träffa honom en gång till. mina vänner va det största själet till att jag åkte dit, dom pushade mig och sa att jag verkligen skulle åka dit, till och med anton sa åt mig att åka dit, och hur starkt var inte det av honom att säga så? jag bet ihop, struntade i vad jag själv tyckte, och åkte dit. och när jag väl kom dit, hur bra kändes det inte då? kände samma pirr i kroppen som senast, och samma känsla i magen när han höll om mig. jag tror inte ens att jag förstår nu hur mycket jag skulle ångrat mig om jag inte hade åkt dit när jag hade chansen. är riktigt glad att jag tog den och inte sumpade den, det hade nog varit mitt livs största misstag hittills.

gjorde en rätt lång historia kort, berättade inte i minsta detalj, för det kommer varken jag eller han tycka om att jag berättar för alla bloggläsare.

och nu till era frågor: nej, jag kan inte påstå att jag och anton var på g. vi var inte nästan tillsammans, även om vi båda kanske fick det att verka så.